ni som följt mina karriärsteg här ute i ödemarken vet att det inte precis funkat...det ena stället har varit värre än det andra, men jag tror det är ändring på G. idag var jag på min nya arbetsplats, det var riktigt trevligt, kollegerna var hör och häpna varma och välkomnande, min nya rektor verkar trevlig, och barngruppen verkar utmanade. ska vara på min nuvarnande jobb i två veckor, två  veckor som blir smockfulla med utvecklingsamtal... jag vill hitta rätt, kan inte hålla på och söka jobb och byta arbetsplats hela tiden, Hoppas det här är rätt, så rätt som Boken blir det kanske aldrig, men å andra sidan tror jag förskönar hur det var där, äh jag vet inte.

jag har ätit  så god mat idag, kycklingspett med rosmarin, är mätt ännu. Tack snälla kommunen!
 Jag har köpt en flygbiljett så på fredag kommer min mamma hit, det blir toppen! vi ska fira en släkting som fyller år, mammas egen födelsedag och bara hänga lite, det blir bra.

trevlig helg!

det finn svininfluensa på min arbetsplats ... oink oink, det är verkligen inte kul, min man har ms och jag vet inte om han fixar baconfeber. han MÅSTE vaccineras NU känns det som... jag har fått ett nytt jobb, eller samma jobb på ett nytt ställe , det känns toppen. Och så klart så ringde de från ytterligare ett ställe dagen efter det blev klart, men det är bäst att arbeta närmast hemmet, annars hade jag kunnat stanna i malmö. Jag ska jobba mångkulturellt igen- asalam aleikum, det känns prima! jag har varit på fitnessboxning, det var skitjobbigt och jätteroligt och jag ska gå igen på måndag, jag längtar redan. hundens höfter gick igenom röntgen med toppresultat, dotterns utvecklingssamtal var jättebra, och nuropar min karma då att nu kommer svininfluensan och tar er (och då maken först) det var ett barn på mitt jobb som var nära att börja gråta när jag berättade att jag ska sluta, det gjorde så ont i barnet och så ont i mig när jag såg hans ledsnad:-( För att börja något nytt måste man avsluta något annat,det är lätt för mig som är tretti plus att förstå men verkligen inte för världens goaste femåring. jag sviker dom här barnen, nu blir dom fast med regelpoliserna, men jag måste göra såhär för min egen skull. jag har lite dåligt samvete, men barnen fixar det nog. tjing tjing

Jag håller på att byta jobb, sedan jag slutade jobba i malmö känns det som om jag gör det hela tiden, 4 månader i byhåla, nu tio månader på förskolan helveteshålet... jag kan inte fungera i en miljö där man hävdar att portfolio är att slänga ner lite teckningar gjorda på kopieringspapper i en mapp, och där det finns en regel som ALLA måste följa om att mjölken alltid skickas motsols, eller om det nu var medsols. det ska villigt erkännas att jag inte följer den regeln så väldigt bra. jag möblerade om så att barnen fick sitta lite närmre varandra vid matbordet, jag ville att de skulle få chans att prata med varandra. så klart föll det inte i god jord, för herregud nu pratar ju barnen vid matbordet, hur ska dom då kunna koncentrera sig på att skicka mjölken motsols.

min nya arbetsplats är mångkulturell , 4 avdelningar och nog ganska dynamisk. periodvis är där tjafsigt tydligen. jag kan hantera tjafs och dynamik jag kan inte hantera apati och regeler för regelns egen skull.

och jo jag känner llte grann att jag lämnar barnen på mitt nuvarande jobb i sticket, att jag  sviker och det är en del av dom som jag verkligen kommer att sakna, men jag måste sätta mig sigi första rummet, och jag delar inte första rummet med tanter utan empati, fantasi och överdriven tilltro till regler och ordning. människor som inte säger flasklock när vi ska diskutera det som verkligen är viktigt- pedagogik, förskolan profilering , utvecklingsplaner etc. då håller tanterna klaffen eller går därifrån för att sortera papper.
burn in hell bitches och sayonara skitställe!

Färg:
Hjärtat sitter till vänster så rött kanske, eller grönt eller alla utom beige tror jag

Människa:
På vilken nivå ska man lägga det här? idol då blir det kanske annika norlin, eller ylva som granne och vän eller linda uppe i stockholm eller maken eller barnen eller?

Maträtt:
Och jag får inte säga glass, då säger jag kinamat, vilket i sig inte är en maträtt men ni ser varthän det barkar. inga entydiga svar alls.

Dryck:
Kaffe med mjölk i. Ramlösa

Plats:
Hemma, så beigt och tråkigt men trots allt är nog svaret hemma

Musik:
Glasvegs, hello saferide, tidig winnerbeck. singer-songwriters i allmänhet is the shit om ni frågar mig

Jag själv:
Vad jag gillar bäst med mig själv?
Att jag äntligen blivit vän med mig och tar rätt så god hand om mig.
jag är också smart , kvicktänkt och hyfsat beläst.

Sak:
Det är nu jag vill vara skönt ickematrialistisk men det blir nog bilen eller datorn

Tv:
tv är egentligen inte min grej alls, det är för rörigt och för mycket skit, men jag gillar robins på tv 1 och är i smyg (ändå tills nu alltså) svag för körslaget.

Sysselsättning: 
läsa böcker, surfa på internet, läsa lite mer

Plagg:
Jeans

Blomma:
Gerbera, nejlikor och solros

 

Djur:
Ozzy

Resmål: 
jag vill till grekland eller london

Frukt:
Clementiner och banan och bär

Doft:
i love the smell of napalm in the morning, eller inte  kaffe kanske, eller lukten av hög klar vinterluft

Mina parfymer:
Har inga. eller jo små flaskor av dkny äpple och jean paul gaultier, och i teorin gillar jag sandelträ och issay mikay.

Bok:
nytt, välskrivet och gärna deckarartat.

Egen kategori: jag har blivit en så sportig typ ( vill inte se ut som jag har simringen pålängre) så vad är din bästa träning?
Min är friskis och svettis. jag blir alldeles varm av att se att alla får vara med, tjocka, smala korta långa. till friskis kan man gå i allt från långkallingar till stella mccartney för adidas,d et är toppen!

och mitt arbete behövs onekligen, exempelvis ser jag nästan dagligen en tjej i övre tonåren som verkligen ser ut som hon hittat allt hon har på sig i soporna. okej under tonårstiden är det få som når sin peak stilmässigt, men för liten täckjacka så att magen hänger ut, strumpbyxor och jeansshorts känns ju onekligen så där.
ocj ser folk med dålig smak hela tiden, hur svårt kan det va? köp hem en spegel era fula misfits.

mvh vän av ordning

det är med väldigt stor  sannolikhet inte pml utan ett skov som drabbat min man, great! han ska på magnetröntgen och då ser man skadorna. jag hatar ms, jag hatar också mitt jobb, jag hatar dock ms mer.

jag har inte haft sånt lust att skolka sedan i högstadiet , jag vill verkligen inte gå till jobbet. jag har lärarkandidater och praoelever ett tag framöver nu så då får jag ju släpa mig dit förstås men det är mycket motvilligt. så här kände jag inte i malmö nånsin, inte i vedervärdiga höör heller, jag MÅSTE få ett nytt jobb snart.

jag har gympat och min favorit koordinationsmannen var där. han är det roligaste som hänt sedan stumfilmen... han har verkligen ingen koordination men se det stoppar inte koordinationsmannen han gympar på i  otakt för glatta livet. mycket skojigt.

over and out!

på torsdag ska min kolla om han har...

Sjukdomsinformation om progressiv multifokal leukoencefalopati

Annan benämning: PML

PML är en kronisk, ofta snabbt förlöpande demyeliniserande sjukdom i centrala nervsystemet (CNS). Sjukdomen, som är mycket ovanlig, drabbar framför allt patienter med kraftigt nedsatt immunförsvar, exempelvis pga. en hiv-infektion. De flesta som drabbas av PML dör inom loppet av något år.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

PML orsakas av ett polyomavirus benämnt JC virus (JCV) och som är vanligt förkommande hos människa. Cirka 70–80% av vår vuxna befolkning har antikroppar mot JCV som tecken på tidigare genomgången primärinfektion.

Inkubationstiden är omöjlig att ange.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Efter primärinfektionen, som är helt symtomlös och vanligen inträffar i tidig skolålder, finns virus kvar latent bl.a. i njurarna och i vissa vita blodkroppar (B-lymfocyter). Vid nedsättning av immunförsvaret, framför allt om det är de s.k. T-cellerna som är drabbade, kan virus reaktiveras och orsaka PML.

Patologiskt kännetecknas PML av ett fläckvis försvinnande av nervsystemets stödjevävnad (myelinet). En viktig riskgrupp för utveckling av sjukdomen är patienter med obehandlad hiv-infektion, vilka i c:a 5% av fallen insjuknar i PML.

Initialt kan symtomen vid PML vara smygande och svårtolkade, men relativt snart uppträder multipla neurologiska sjukdomstecken. Patienterna drabbas ofta av en tilltagande motorisk svaghet, blir förlamade, får syn- och talrubbningar samt blir allt mer förvirrade (konfusoriska). Tillståndet förvärras snabbt och döden inträffar i genomsnitt 6 månader efter symtomdebuten.

Diagnosen ställs utifrån de kliniska symtomen och den samtidiga kännedomen om patientens nedsatta immunförsvar. Diagnosmisstanken stöds av att typiska förändringar uppträder i hjärnan och som kan ses vid vissa typer av röntgenundersökning (t.ex. vid MR).

Diagnosen kan bekräftas genom att man med virologisk teknik påvisar smittämnet i cerebrospinalvätskan (likvor).

Allmänt förebyggande åtgärder

Det finns inget vaccin som kan förhindra PML. Sjukdomen kan endast förebyggas indirekt, det vill säga genom att man behandlar grundsjukdomen (t.ex. med bromsmedicin vid hiv).

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Sjukdomen är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen, och några smittskyddsåtgärder är inte motiverade vid eventuella fall.


visst är livet helfestligt.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det faktum att min man inte längre kan spela gitarr, gitarrspelandet har varit ett sätt att leva, nånting lika automatiskt som att andas, men det är inte så längre. åtminstone inte just nu....
Hösten 2001 kom djävulen på besök, han bosatte sig i vårt liv, djävulen heter ms.
När han kom försvann en bit tillit, en bit hopp, en stor del glädje och så jävla många människor försvann som om det var pesten vi hade fått. Folk försvann inte över en natt så klart, men det är inte längre självklart att bjuda oss på fest.
vi har släkten långt borta, jag har noll avlastning, vi har två barn ett hus och en hund, det är inte rättvist, jag förtjänar inte det här. Som det är nu då jag verkligen inte trivs på mitt jobb blir det så mycket tydligare att min tillvaro är skit.
Och tänk så mycket tid i misär jag tog ut redan i förskott med årslånga depressioner , ändlösa sittningar på fertilitetsmottagningen på umas och allsköns pestigheter. hade jag vetat att det var det här som väntade kanske jag hade passat på att ha roligt så länge det gick. allt är inte nattsvart, även min tillvaro har sina moments, men just nu känns det segt,bittert och förbannat ensamt.
alla ljusglimtar är så futtiga, tjoho och jippie jag ska göra en ansiktsbehandling, so fuckin what det spelar egentligen ingen roll om jag ser ut som en hushållsost i nyllet.

fy fan vad jag bara inte står ut, jag vill inte ha inbjudningar till nhrs mysiga bingokväll och sittgympa, det är inte jag.
ibland får man det man förjänar, ibland får man det man behöver och ibland får man det man får.

Jag har sökt ett nytt jobb:-) I lunds kommun, och jag hoppas vid gud att jag får det.jag står snart inte ut på jobbet. jag tänker dagligen på att skolka, och det har jag inte gjort sen högstadiet... det är inte min typ av pedagogik, det är mer förvaring än roligt och mina arbetskamrater och min rektor är puckon. listan på saker jag ogillar är kilometerlång.
 Så please håll tummarna!

Jag har vunnit ett månadskort som gäller hela skåen och en ansiktskräm så lite flyt har jag ju, så det kanske kan rinna ner på jobb nivå?!

imorgon är det vår åttonde bröllopsdag, årets present är ms-skovet, lika välkommet som missfallet, cystorna och alla andra ljuvliga presenter vi har fått på våra bröllopsdagar. det enda bra med skovet är att vi kan vara säkra på att ms:en inte blivit progressiv, och det är ju alltid nåt.

och sen så upptäckte jag också att jag inte är så rädd längre, förr i början av ms-karriären var jag rädd för döden och invaliditet, nu är jag inte rädd längre. om man nu ska befinna sig i misärläge så ska man väl iallafall inte behöva vara rädd.
grattis till mig, maken och the whole shit and shebang som det nu är att vara gift.

jag vill också passa på att citera sten fem år : när min mamma och pappa sexat klart fick dom mig, nu gör dom inte sånt mer nu sover dom på natten istället.

Kognitiva störningar vid demens är:

eftersom inget egentligen händer så är här lite dött....jag har fått ännu en kass arbetskamrat.eller inte egentligen kass men tråååååååååååkig och då passar man ju ypperligt in på min arbetsplats.
jag vill gå på bio, göra en ansiktsbehandling, sooooooooooova, gå ner fem kilo, sen är jag nog rätt nöjd.
nästa fredag ska jag utsätta mig för kamikazeuppdraget åka till stan med dotter, hon ska klippa sig och så så tänkte jag köpa vinterjacka och fika, vi blir väl förmodligen osams redan på tåget in till lund.

så du fastnade där, stod det som kommentar. Och ja och nej är väl svaret, valde jag skåne eller valde skåne mig? Det har aldrig känts som ett alternativ att dra norrut igen, det känns inte  riktigt hemma  efter 16 år därifrån, men frågan är om det här är hemma?
Länge kändes skåne som en paus i tillvaron, något tillfälligt som nog skulle gå över, nu vet jag inte hur det känns längre... Malmö var länge hemma, och är nog en av få platser som jag har en så  stark känslomässig laddning till. I malmö är mina barn födda, jag har aldrig mått så jävla dåligt nån annan stans som i malmö, och  nog inte heller så bra.
Och samtidigt så är e norrland, dit man kommer när man kommer hem, man vet var gäddorna slår och man vet vem som är släkt med vem, ja det är dit man kommer när man kommer hem. Fast nu när jag är där känner jag ingen förutom broren med familj och mina päron. det är ingen som ringer eller kommer fram till en på gatan, däremot glor folk, som vore de utsläppta från samhalls tillverkningsindustri.
Med risk för att låta exakt hur ynklig som helst så vet jag inte var hemma är. Jag känner mig inte vilsen eller övergiven men har inte heller den platsen som folk brukar ha där dom är hemma. jag funkar inte så, jag funkar väl förhoppningsvis på något annat sätt.
Första tiden här på skånska landsbygden hatade jag det, jag gör inte det längre men jag slår inga frivolter heller. i början var det 100 % uppoffring  av mig att bo här ( storsint eller hur) Nu är det okej, men nog inte hemma...

jag tror egentligen inte att jag gillar facebook, jag är för paranoid för det,
och dessutom är jag alldeles för ointresserad av folks göranden och mående.folk jag inte sagt ett ord till på 10 år finns på vänlistan, men är det en vän?
är inte en vän någon man faktiskt träffar? Jag har rätt få guldkorn på min vänlista, Don är  ett av dem. Vi lärde känna varandra på irland, för vad som känns som 100 år sedan. I själva verket är det kanske 13 år sedan. Först var vi i Galway, sedan drog vi till aberdeen, och en väldigt sorglig dag var det dags för mig att ta mitt pick och pack och åka tillbaka till Malmö.
Att komma tillbaka till ett höstligt malmö med noll kronor och ingenstans att bo var väl sådär kan jag väl säga, för att inte säga helt överjävligt.

paranoian har avtagit i takt med att jag slutat dricka ohemula mängder sprit titt som tätt,
men ointresset har å andra sidan ökat katastrofalt. snart kommer jag att bli som farsan, 100 % procent intresserad av mig själv,och av bokläsning.
självintresset är väl inte så där jättestort, eller va fan jag har ju en blogg, men bokintresset är desto större.Jag tror att ointresset lite grann beror på mitt jobb där jag hela tiden måste vara social och intresserad av folk, energin räcker väl inte till privat då kan man tänka.

och då inte alls i en positiv bemärkelse... jag har kommit en timme för tidigt till jobbet, tappat och hittat min plånbok, haft en son med nagellacksdekorerad snopp, gått vilse i skogen- jag är för gammal för sånt här!
Och jag måste hitta ett nytt jobb, jag står inte ut med alla stofiltanterna på mitt jobb. Nu med mitt nya schema som i sig är ganska bra jobbar jag alltid med K, och det suger :-(
Jag brukade gilla att vara fröken med nu går det bara utför, som bäst blir det okej, och okej är inte nog, jag vill ha jätteroligt, inte hela tiden men åtminstone i bland. I kväll ska jobbet ut och äta men jag ska inte förja med, har NOLL behov att att umgås med nötter på min fritid, då går jag hellre vilse i skogen igen.