euskefeuratmoment
så du fastnade där, stod det som kommentar. Och ja och nej är väl svaret, valde jag skåne eller valde skåne mig? Det har aldrig känts som ett alternativ att dra norrut igen, det känns inte riktigt hemma efter 16 år därifrån, men frågan är om det här är hemma?
Länge kändes skåne som en paus i tillvaron, något tillfälligt som nog skulle gå över, nu vet jag inte hur det känns längre... Malmö var länge hemma, och är nog en av få platser som jag har en så stark känslomässig laddning till. I malmö är mina barn födda, jag har aldrig mått så jävla dåligt nån annan stans som i malmö, och nog inte heller så bra.
Och samtidigt så är e norrland, dit man kommer när man kommer hem, man vet var gäddorna slår och man vet vem som är släkt med vem, ja det är dit man kommer när man kommer hem. Fast nu när jag är där känner jag ingen förutom broren med familj och mina päron. det är ingen som ringer eller kommer fram till en på gatan, däremot glor folk, som vore de utsläppta från samhalls tillverkningsindustri.
Med risk för att låta exakt hur ynklig som helst så vet jag inte var hemma är. Jag känner mig inte vilsen eller övergiven men har inte heller den platsen som folk brukar ha där dom är hemma. jag funkar inte så, jag funkar väl förhoppningsvis på något annat sätt.
Första tiden här på skånska landsbygden hatade jag det, jag gör inte det längre men jag slår inga frivolter heller. i början var det 100 % uppoffring av mig att bo här ( storsint eller hur) Nu är det okej, men nog inte hemma...
Länge kändes skåne som en paus i tillvaron, något tillfälligt som nog skulle gå över, nu vet jag inte hur det känns längre... Malmö var länge hemma, och är nog en av få platser som jag har en så stark känslomässig laddning till. I malmö är mina barn födda, jag har aldrig mått så jävla dåligt nån annan stans som i malmö, och nog inte heller så bra.
Och samtidigt så är e norrland, dit man kommer när man kommer hem, man vet var gäddorna slår och man vet vem som är släkt med vem, ja det är dit man kommer när man kommer hem. Fast nu när jag är där känner jag ingen förutom broren med familj och mina päron. det är ingen som ringer eller kommer fram till en på gatan, däremot glor folk, som vore de utsläppta från samhalls tillverkningsindustri.
Med risk för att låta exakt hur ynklig som helst så vet jag inte var hemma är. Jag känner mig inte vilsen eller övergiven men har inte heller den platsen som folk brukar ha där dom är hemma. jag funkar inte så, jag funkar väl förhoppningsvis på något annat sätt.
Första tiden här på skånska landsbygden hatade jag det, jag gör inte det längre men jag slår inga frivolter heller. i början var det 100 % uppoffring av mig att bo här ( storsint eller hur) Nu är det okej, men nog inte hemma...
Kommentarer
Trackback
