according to mrs M

så du fastnade där, stod det som kommentar. Och ja och nej är väl svaret, valde jag skåne eller valde skåne mig? Det har aldrig känts som ett alternativ att dra norrut igen, det känns inte  riktigt hemma  efter 16 år därifrån, men frågan är om det här är hemma?
Länge kändes skåne som en paus i tillvaron, något tillfälligt som nog skulle gå över, nu vet jag inte hur det känns längre... Malmö var länge hemma, och är nog en av få platser som jag har en så  stark känslomässig laddning till. I malmö är mina barn födda, jag har aldrig mått så jävla dåligt nån annan stans som i malmö, och  nog inte heller så bra.
Och samtidigt så är e norrland, dit man kommer när man kommer hem, man vet var gäddorna slår och man vet vem som är släkt med vem, ja det är dit man kommer när man kommer hem. Fast nu när jag är där känner jag ingen förutom broren med familj och mina päron. det är ingen som ringer eller kommer fram till en på gatan, däremot glor folk, som vore de utsläppta från samhalls tillverkningsindustri.
Med risk för att låta exakt hur ynklig som helst så vet jag inte var hemma är. Jag känner mig inte vilsen eller övergiven men har inte heller den platsen som folk brukar ha där dom är hemma. jag funkar inte så, jag funkar väl förhoppningsvis på något annat sätt.
Första tiden här på skånska landsbygden hatade jag det, jag gör inte det längre men jag slår inga frivolter heller. i början var det 100 % uppoffring  av mig att bo här ( storsint eller hur) Nu är det okej, men nog inte hemma...

jag tror egentligen inte att jag gillar facebook, jag är för paranoid för det,
och dessutom är jag alldeles för ointresserad av folks göranden och mående.folk jag inte sagt ett ord till på 10 år finns på vänlistan, men är det en vän?
är inte en vän någon man faktiskt träffar? Jag har rätt få guldkorn på min vänlista, Don är  ett av dem. Vi lärde känna varandra på irland, för vad som känns som 100 år sedan. I själva verket är det kanske 13 år sedan. Först var vi i Galway, sedan drog vi till aberdeen, och en väldigt sorglig dag var det dags för mig att ta mitt pick och pack och åka tillbaka till Malmö.
Att komma tillbaka till ett höstligt malmö med noll kronor och ingenstans att bo var väl sådär kan jag väl säga, för att inte säga helt överjävligt.

paranoian har avtagit i takt med att jag slutat dricka ohemula mängder sprit titt som tätt,
men ointresset har å andra sidan ökat katastrofalt. snart kommer jag att bli som farsan, 100 % procent intresserad av mig själv,och av bokläsning.
självintresset är väl inte så där jättestort, eller va fan jag har ju en blogg, men bokintresset är desto större.Jag tror att ointresset lite grann beror på mitt jobb där jag hela tiden måste vara social och intresserad av folk, energin räcker väl inte till privat då kan man tänka.

och då inte alls i en positiv bemärkelse... jag har kommit en timme för tidigt till jobbet, tappat och hittat min plånbok, haft en son med nagellacksdekorerad snopp, gått vilse i skogen- jag är för gammal för sånt här!
Och jag måste hitta ett nytt jobb, jag står inte ut med alla stofiltanterna på mitt jobb. Nu med mitt nya schema som i sig är ganska bra jobbar jag alltid med K, och det suger :-(
Jag brukade gilla att vara fröken med nu går det bara utför, som bäst blir det okej, och okej är inte nog, jag vill ha jätteroligt, inte hela tiden men åtminstone i bland. I kväll ska jobbet ut och äta men jag ska inte förja med, har NOLL behov att att umgås med nötter på min fritid, då går jag hellre vilse i skogen igen.

jag har fått ett nytt schema på jobbet, det har jag såklart inte brytt mig om att lära mig.... Det var väldigt korkat gjort , jag  anlände till jobbet 45 minuter för tidigt. 45 jävla minuter då jag hade kunnat göra så mycket annat, tex sova, jag hade också kunnat fixa min cykel trösta min son som var ledsen redan innan vi kom fram till förskolan och sa att vi skulle cykla hem ( har han kanske lärt sig mitt nya schema?)
Det  är inte ens ett svårt schema, börja sent, tidigt, sent, tidigt och så rullar fredagarna (sent,tidigt tidigt tidigt) Hur svårt kan det vara? Varför kollade jag inte upp det här? Jag är en idiot.
Jag kan ju kanske bygga mig en dumstrut att ha på mig idag.
 Här nere ser ni mig iförd dagens outfit...

jag är inte så cool att jag twittrar , men however min helg innebar stylechange ( ha ha vilket värdelöst 90talord) klädtvätt, körning till kalas men man fåååår inte säga kalas det heter party, cykling med cykelkärra och sen så var det nåt mer men det har jag tydligen glömt.

inom loppet av bara några veckor har åtminstone två människor droppat frågan, den där man inte ställer om man inte är rätt säker på ett positivt svar... det är inte vad dom fått för nej jag är inte gravid, jag har bara samma kroppsform som ett hängbukssvin tydligen. tur i allafall att frågan kommer nu och inte under den mest kaotiska sturmunddrangperioden då hela tillvaron gick ut på få bli gravid, att ta sprutor och hormonspray och gud vet allt för att nå dit. dit där jag inte är nu, och dit jag aldrig komer igen. de frågvisa damerna kan ju inte veta att det är en stor och öm sorg hos mig att inte få fler barn, men kanske kunde de annat lite god jävla ton och hyfs... man frågar inte vad som helst. och satan i gatan vad jag ska gå på friskis och svettis... en del beror allt den här buksvullnaden på alla hormoner pga min sjukdom och delvis på snask och skräp mat. bot och bättring utlovas härmed. jag tror inte frågarna vet att det tog flera år för mig att få ett syskon till dottern, egentligen spelar det inte nån roll heller. folks privatliv är just det- privat. jag är absolut öppen till en viss gräns, alltid personlig aldrig privat. här kommer ingen över bron oinbjuden. jag bjuder inte på mig själv på det sättet aldrig nånsin faktiskt, och tycker inte heller att det är så härligt och gentilt när andra bjuder in till en skärskådning av deras innersta. jag är inte blyg eller hemlig men jag är verkligen inte intresserad.

jag och barnen har festivalat, vi har ätit pannkakor med chokladsås,  tittat på niclodeondagens artistuppbåd och köpt en gigantisk ballong och 10 polkagrisar och en klubba. barne åkte karusell också, det låter väl som en trevlig dag.... skenet bedrar för jag gjorde ju det här ihop med unga fröken dramadrottning vars humör är lika spännande som en högvoltsledning. jag vet inte vad jag ska göra, inget är nån enda gång okej. tröttsamt, tråkigt och jävligt tjatigt :-(

och jo jag tar gärna emot tips och goda råd (helst såna som funkar)

min lördag innehöll lyckligtvis ingen feber, men jag kan ju säga så här att när andra hänger  på festivalen eller storhandlar eller går på ikea, ja då sitter  vi på ortopedakuten i lund. lillebror tog av gipset 27 juli, och har börjat springa litegrann som vanligt, men nu har han ont igen :-( Helt värdelöst faktiskt.
 Röntgen visade ingenting, mer än den gamla skadan men det KAN vara så att det finns en ny spricka...
Det absolut sämsta var nog det välmenade rådet att lillebror ska ta det lugnt, OMG vilket bra råd att ge till en tvååring, just ta det lugnt  är ju det tvååringar är allra bäst på eller hur?

,

jag har fått tillbakla min mobil idag eller egentligen fick jag inte ens det för jag fick en likadan. undrar vilket skrotrum dom hade hittat den i? alla foton är borta, när ozzy var valp, när ian var pytteliten och den där coola när zoe hade klippt sig i lund. alla adresser,, några speciella sparade sms. helt goneoch kan aldrig fås tillbaka... Och som om det inte räckte så är tetris försvunnet, denna gigant bland spel som låg där så fint på min telefon och när helst jag ville rensa hjärnan så blipp blippade jag lite med mitt tetris,men nu är den tiden förbi. stackars mig.

nu idag börjar malmöfestivalen, men jag tror inte jag ska åka in, jag har blivit tjock och trist och bör nog hålla mig hemma i byn... fast jag skulle vilja se timbuktu, men jag orkarinte gå på konsert halv tolv på natten. jag sa ju det trist is my middlename.

eller jo två snabba varv med avelsgrupp och utställargrupp, men ozzy och jag som skulle trava fram till publikens jubel fick som vanligt åka hem medaljlösa. trist, det hade passat mitt ego att vinna. och bla bla min hund är ändå den finaste för mig, jag vill fan ändå ha medaljer och certifikat och championtitlar. men nä det får bara fula tjocka skabbråttor tydligen, och just precis en sån ska jag inte bli.

Jag ska nog åka på vallningskurs med vovvisen senare i höst, och vi ska på mentaltest och höftröntgen. det hade varit bra om man mentaltestade människor, tänk så många idioter man sluppit.

over and out

på min att göra lista:
Tvätta 19 maskiner tvätt,häng ut och ta in från strecket, vik ihop fint stoppa i lådor och garderober
Städa alla rum i huset noga
Gör i ordning barnens rum så att det blir klart på riktigt
köpa många saker till skolstart
förmå herr hund att uppföra sig PERFEKT på utställningen

På min vad jag gör i stället lista
cyklar lite
är ute med barnen
går ut med hunden utan direkt planering
äter skräpmat och karameller
läser böcker
jag är en dålig människa.

tyvärr har jag sett bilder på mig när jag var gravid, det gör fortfarande ont i ögonen. jag kan nog sälja dom till en kondomtillverkare, vips trycker dom upp reklamskyltar och alla skyddar sig nogsamt.

Så klart ska man inte dra för stora växlar på en undersökning i aftonbladet, men rimligtvis ger den en fingervisning om vad folk tycker och då kan jag meddela er den här beklämmande sanningen
Vad är okej inom barnuppfostran? (Du kan välja flera alternativ) Ställningen just nu:

Slå på fingrarna (18.6 %)
Hota med våld (6.6 %)
Ta hårt i armen (43.8 %)
Daska i rumpan (23.5 %)
Stänga in på rummet (51.0 %)
Inget av detta är okej (28.3 %)

 Fler människor tycker alltså att det är okej att dra ett barn hårt i armen än att inte göra det. jag vet inte vad jag ska säga, det är så jävla beklämmande bara.

förutom min deprimerande aftonbladetläsning så har jag haft en toppendag, vi åkte till tosselilla, och det var toppen på alla sätt och vis ( möjligtvis med undantag för entrépriset, 195 pix för alla längre än1.20, lillebror kostade bara 20 kr) Vi var på väg till havet men körde fel fast det blev ju ändå rätt. Jag har även tränat och ätit en räkmacka.
i morgon väntar intensiv pälsvård av hund och eventuellt besök i lund och klippning av  vår jävla gräsmatta...
Var snäll mot barnen!

Jo jag vet man ska inte säga elaka saker om sina barn, det är ju en själv som har fostrat dom, och då har väl jag tydligen misslyckats kapitalt... fröken nioåring har allltid varit tempramentsfull och lite lätt dramatisk och nu är det nån jäkla fas igen och den gör mig galen, inget är bra, alla är dumma,allting är tråkigt och gnäll gnäll gnäll,
Och efter att att hon betett sig som en apa hela dagen så får hon samvetskval och förlåt mig mamma och bla bla, om man beter sig acceptabelt hela tiden så behöver man inte be om ursäkt varannan dag. snart börjar skolan och halleluja för det för då har hon mindre tid att tramsa på.
gnäll gnäll och adjö från fru moritz

idag har jag tränat, gått upp tidigt, varit både på bauhaus och ikea, inte nog med det jag har fixat lite ordning på sonens rum. på ikea inhandlades såväl bilmatta,som gunghäst även ett mindre barnmöblemang som väntar på målning så ro hit med min jävla tapperhetsmedalj.
jag väljer att inte tänka på att sätta upp dotterns gardiner, att städa eller att vi har mount tvätterest...
åh jag höll på att glömma jag har även motionerat min hund.duktig duktig fru.
det här är min sista semestervecka, sen är det back to business, det känns sådär faktiskt. det har verkligen varit skönt med fem veckors ledighet, hade gärna haft fem till.
igår skrev jag ett långt och roligt inlägg men det lyckades jag sumpa på något vis så ni får hålla tillgodo med det här.

tjingeling och hejdå!