facebook och paranoja
jag tror egentligen inte att jag gillar facebook, jag är för paranoid för det,
och dessutom är jag alldeles för ointresserad av folks göranden och mående.folk jag inte sagt ett ord till på 10 år finns på vänlistan, men är det en vän?
är inte en vän någon man faktiskt träffar? Jag har rätt få guldkorn på min vänlista, Don är ett av dem. Vi lärde känna varandra på irland, för vad som känns som 100 år sedan. I själva verket är det kanske 13 år sedan. Först var vi i Galway, sedan drog vi till aberdeen, och en väldigt sorglig dag var det dags för mig att ta mitt pick och pack och åka tillbaka till Malmö.
Att komma tillbaka till ett höstligt malmö med noll kronor och ingenstans att bo var väl sådär kan jag väl säga, för att inte säga helt överjävligt.
paranoian har avtagit i takt med att jag slutat dricka ohemula mängder sprit titt som tätt,
men ointresset har å andra sidan ökat katastrofalt. snart kommer jag att bli som farsan, 100 % procent intresserad av mig själv,och av bokläsning.
självintresset är väl inte så där jättestort, eller va fan jag har ju en blogg, men bokintresset är desto större.Jag tror att ointresset lite grann beror på mitt jobb där jag hela tiden måste vara social och intresserad av folk, energin räcker väl inte till privat då kan man tänka.
